Vill människor ens lyssna?
Kategori: Psykisk hälsa
Allt handlar inte om dom inre demonerna. Allt handlar inte om en själv och dom personliga sakerna. Ofta är det dom yttre krafterna som påverkar mest. Det är dom yttre krafterna som påverkar dom inre demonerna. Dom yttre krafterna som får ens inre demoner att skrika och ta all fokus. Så att dom överröstar allt annat.
Du kan ha bra personer runt omkring dig. Bra och stödjande familj, vänner och arbetskamrater. Men det är svårt att höra dom när dom inre demonerna skriker som högst. Det är oftast då man förlorar sin kamp. När man inte hör något annat än dom inre demonerna, när energin och lusten tagit slut och när allt känns fullständigt hopplöst. Det är inte alltid dom inre sakerna som behöver fixas. Det är inte alltid dom personliga sakerna som är orsaken till att någon är på den platsen.
Hur finner man hopp och lust att leva i ett samhälle som ofta inte känns välkomnande. Som ofta inte känns inkluderande. Som lägger över allt på dig som individ samtidigt som regler och krav dumpas över dig?
Hur finner man hopp i ett samhälle som ignorerar? Där även organisationer som sägs arbeta för psykisk ohälsa och npf verkar lägga den mesta av tiden och energi på en tredjedel av befolkningen. Där den största riskgruppen inom självmord verkar ignoreras nästan helt.
Samhället och människor gör ett stort fel i att fokusera helt på individen och personerna runt denne, när ett självmord begås. Som en starkt suicid person så ser jag inte hur jag skall komma förbi detta när problemen som gör mig suicid är saker som jag inte kan fixa?
Jag blev suicid senare i livet. Detta efter att ha fått för mycket yttre krav och press. Att veta att jag fick mina diagnoser när jag var 40, istället för som barn när jag behövde dom som mest. Jag blev suicid för att jag orkar inte längre.
Jag orkar inte att vara tvingad till att följa yttre krav trots att dom inte leder någonstans. Det är det faktum att samhället fortfarande till stor del ignorerar psykisk ohälsa och npf som gör mig trött. Det är det faktum att det görs nedskärningar i vård, skola och omsorg som gör mig trött. Det är det bristande intresset från vården att hjälpa som gör mig trött. Det är fördomarna, okunskapen och oviljan i det neurotypiska samhället som gör mig trött. Jag har aldrig velat passa in. Jag har bara önskat få vara mig själv, på mina villkor. Att vara med, men efter mina behov och önskemål. Att samhället är villigt att möta mig nånstans på vägen. Istället för att lägga allt i mitt knä. Istället för att kräva att jag skall förändra saker som inte går att förändra.
Jag har aldrig haft dom ekonomiska förutsättningarna att välja min egna väg. Jag har varit beroende av ett fungerande och medmänskligt samhälle. Jag har villigt följt och genomfört dom saker som samhället sagt att jag skall göra för att få min ersättning. Gjort saker som inte fungerar för mig. Följt kortsiktiga, enkla lösningar som inte gör något vettigt.
Så hur gör man någon som mig mindre suicid?
Att samhället överlag bryr sig på riktigt om sina invånare. Att det finns en förståelse och medmänsklighet där alla människor inkluderas utan att dom behöver bli någon dom inte är eller kan bli.
Jag behöver se att alla får en ärlig chans att vara med på ett sätt som fungerar för dom. Som tänker mer intelligent och långsiktigt när saker skall försöka fixas. Istället för dom kortsiktiga, enkla och billiga fullösningar som ofta fyller vår tillvaro. Genom att skapa ett vårdsystem som ger mig vettig och hållbar hjälp när jag behöver den. Oavsett om det är hjälp till självhjälp eller mer.
Att samhället visar att dom är villiga att få ut människor i arbetslivet på ett fungerande och hållbart sätt. Att det fokuseras på långsiktiga lösningar. Stöd till både arbetsgivare och företag kring det med kunskap och anpassningsmöjligheter.
Det är inte jag som behöver fixas!
Hela mitt liv så har jag gjort det som samhället tyckt att jag skall göra. Jag har genomgått grundskola och gymnasieskola trots det destruktiva klassrumsformatet. Jag har tagit dom arbeten och aktiviteter jag fått trots att det inte varit bra för mig. Jag har arbetat för arbetandets skull. Jag har följt dom krav som ställts på mig. Jag har aldrig sagt nej, protesterat eller bråkat.
Nu har jag inte lust längre. Så många år med att följa andras tankar om vad man skall göra. Så många år utan att ha kommit någon vart. År av aktiviteter och arbeten som dödat min energi och min motivation.
Livet är inte värt så mycket att man offrar sin hälsa. Att man offrar den man är. Att ta vilket jobb som helst bara för att hålla sig kvar är en attityd som jag ignorerat och som jag numera inte ställer mig bakom. Jag värderar inte livet så högt att jag tar vilket jobb som helst bara för att vara här. Att arbeta på ett sätt som med stor sannolikhet kommer göra mig för sjuk att vara pensionär i framtiden. Är det inte tiden som pensionär som skall vara lite av en belöning för det arbetsliv man haft. Att man har en bra hälsa och kan njuta av livet?
Så hur gör man mig mindre suicid?
Visa att jag har möjligheter att fixa min tillvaro på ett sätt som fungerar för mig. Visa att jag kan skapa ett arbetsliv och en tillvaro som är hållbar på lång sikt. En tillvaro som handlar om att trivas med tillvaron, att man får vara produktiv på ett sätt som inte stjäl min hälsa, att min närvaro har betydelse och är uppskattad.
Att det finns en fungerande vård som finns där när jag behöver den. Att inte behöva möta en vård som svarar två månader senare när man talar om att man är svårt suicid. Att det finns kontinuitet och jag inte behöver möta nya människor hela tiden varje gång jag besöker vården. En nyckel till en fungerande vård är att patienter får ha samma läkare, samma sjuksköterskor, samma vad det nu kan vara för yrkesgrupp. Det är inte rimligt atten person som har behov av regelbunden vård skall behöva möta nya läkare varje gång dom går dit.
Att jag tillåts vara den jag är.
Det är oftast inte mina diagnoser som är problemet. Det är många gånger det tankesätt som många neurotypiska verkar ha som är det stora problemet.
Jag gillar att arbeta. Jag gillar att lära mig nya saker. Att förbättra det jag redan kan. Att få vara kreativ. Att få utmana mig intellektuellt. Att få vara med att bidra. Att få vara produktiv. Fungerande. Men det behöver utgå från min neurodiversitet. Inte efter ett neurotypiskt tänkande.
Jag gillar att kunna sköta saker själv. Att kunna hjälpa mig själv. Att slippa vara där jag är. Men jag lyckas aldrig ta mig förbi dom hinder som ni sätter upp varje gång jag försöker. Jag klarar inte av att följa alla orimliga krav som ni sätter på mina axlar.
Det är många av oss där ute som skulle vara produktiva. Som skulle klara oss själva mer. Inte vara den last ni tvingat oss att vara. Om ni bara visade att ni brydde er. Att ni visade att ni är villiga att förstå. Att inta den kunskap som behövs för att se oss på rätt sätt. Att möta oss på ett sätt som fungerar. Att ge oss möjligheter och hjälp när vi behöver det. Samhället skulle spara så mycket pengar om det sattes in rätt resurser tidigt i en människas liv. Om saker anpassades mer efter personens behov. Tänk hur många som hade varit en positiv och skapande kraft om ni slutade envisas med att försöka tvinga in alla i eran lilla box.
Vill ni veta hur man gör mig mindre suicid?
Visa att du bryr dig.
