Tankar om Neurodiversitet

En seglivat myt om man använder termen i andra sammanhäng än kläder även om den inte fungerar där heller. I alla fall inte på det sätt som min autistiska ADHD-hjärna tolkar ord och meningar.

Ett plagg som är one size fits all betyder ”en storlek som passar alla”. Alla är alla. Inte en del av alla. Ett plagg som passar ”alla” skall passa till Berit 1 år, eller Timmy 96 år. Utan undantag.

En storlek för några. Låter inte så kul kanske.

One solution fits one? Absolut inte. Inte rakt av i alla fall. Ett plagg som ”formar sig” automagiskt kring individens kropp möjligtvis. Det nya automagiska plagget som formar sig efter din kropp. Inget mer provande. Inget mer letande. Ta bara det du tycker ser bra ut så sköter plagget resten. Hade varit smidigt, eller hur. Inte så realistiskt (än?).

Hur stor chans är det då att en lösning passar alla? Utan någon form av automagisk anpassning. Eller en faktisk anpassning till hur individen fungerar.

One solution fits all. Kan definitivt vara ett ställe att börja på. Om det finns en flexibilitet. Att den kan omformas vid behov. Kanske lösningen passar dom flesta men utförandet behöver se olika ut.

Varför har jag då dessa tankar?

När du behöver starta igång tillvaron igen. När du behöver hitta motivation. Vara produktiv. Göra saker. Det finns inget givet sätt att göra det på som fungerar för alla.

Det gemensamma är att något behöver få igång allt. Det börjar någonstans. Starten kan skilja.

Ett vanligt råd är att börja med fysisk aktivitet. Promenader. Löpning. Cykling. Men om man inte gillar fysisk aktivitet. Hur lätt är det då att starta där och hur skall detta motivera till mer.

Fysisk aktivitet är viktig. Men kanske inte alltid rätt ställe att börja på.

Jag själv fokuserade länge på bokläsandet som den bästa starten. Att min passion till kunskap, lärande, det teoretiska var nyckeln. Jag hade fel men ändå mer rätt än omgivningen?

Den fysiska aktiviteten fanns aldrig som ett alternativ i tanken. Mer än när omgivningen påminde om den. Med den tanken satt inte kvar länge. Alltså inte rätt ställe att börja.

Tanken om bokläsandet fanns där hela tiden. Men det var inte rätt ställe att starta det heller. Rastlöshet och koncentrationssvårigheter skapade en stress av bara tanken.

Vad finns min start?

Helt oväntat i skrivandet. En aktivitet med mycket teori och en praktisk del. Stark kopplad till hjärnan. Min favorit på kroppen. Att fritt låta orden flyta. Vare sig det handlar om texter jag delar med mig av. Eller håller för mig själv. Det gav mig den boost jag så behövde. Som jag inte tänkt på och som ingen annan tänkt på.

Jag var fast i läsandet. Omgivningen i dom fysiska aktiviteterna.

Jag har länge gillat att skriva. Även som barn fast mer berättelser än skolarbeten. Som vuxen. Jag har drivit en tidning. Skrivit artiklar, gjort intervjuer. Bloggat. Skrivit dokumentation. Översatt. Skrivandet har varit en stor del av mitt liv. Förutom dom senaste åren. En bortglömd aktivitet. En passion.

Skrivandet är grymt underskattat. Ibland.

Nu när skrivandet varit igång ett tag. Varit en hyfsat stadig aktivitet ett tag. Så har jag blivit mindre stillasittande. Måsten har blivit mindre jobbiga. Promenader finns för första gången i mina tankar utan att någon annan behöver placera dom där. Känns lovande?

Är det min ADHD-hjärna som gör att mina texter blir så långa. Att alla tankar och sidotankar leder till en mer sprötig text en vad jag tycker att det är. Att alla tankar som flödar får komma ut för fritt. Svårt att sluta. Stoppa tankarna när det är igång.

Det är så många gånger genom åren som man hört människor sucka när dom skall skriva en uppsats som innehåller minst en A4 av text. För många ord. Hur skall det gå. Jag har svårt att hålla texter under 6000 tecken.

Denna text är nu 3846 tecken inklusive blanksteg fram till punkten på denna mening. Det var 656 ord. Inte längre.

I alla fall.

Även om en aktivitet är en bra grej i en persons tillvaro så är det inte alltid rätt ställe att börja på. Det är nog bra att det är så långt från ett måste som möjligt.

Det kan nog vara väldigt avgörande om aktiviteten är stimulerande eller inte om det skall fungera som en start. Motivation skapas lättare ur tidigare belöningar. Dessa underskattade belöningar.

Skrivandet är stimulerande. Det ger en belöning. Skrivandet är både en personlig aktivitet för nöjets skull. Men också en produktiv aktivitet som kan leda till mer.

Var öppen för andra möjligheter. Det finns ingen one solution fits all. Inte på det sättet.

Om fokus ligger på ”att komma igång” utan att vara mer specifik så missar vi mycket. Om fokus ligger på att komma igång med en specifik aktivitet. Så är det viktigt att det är rätt aktivitet. Om lösningen one solution fits all är lika med promenader. Då är det inte en lösning som passar alla. Inte som start.

Promenader läggs då in på ett annat stadie. Eller annan passande fysisk aktivitet.