Tankar om Neurodiversitet

Det verkar komma fler och fler röster som säger att det ställs för många diagnoser.

Jag föddes på 1970-talet. Växte upp under 1980-talet under den förmodligen viktigaste och mest avgörande perioden i ens liv. Jag var 5 år när 80-talet började och 15 år när 80-talet var slut. Det var på 80-talet som jag genomförde grundskolan.

Då verkade det inte finnas någon som helst kunskap om saker som neuropsykiatrisk funktionsvariationer. Det var fortfarande en tid då man inte pratade öppet om psykisk hälsa. Det var ett starkt tabu-belagt ämne och något man tog hand om själv.

Så många av dom äldre generationerna under min uppväxt som aldrig pratade om sånt. Som höll allt inne. Som försökte hantera det själva. Och på nåt sätt så märktes det ändå att det inte fungerade. Första gången jag hörde om självmord var när en vän till mina föräldrar begick självmord. Men det pratades inte om det på något sätt. Bara nämndes kort.

Det ställdes knappt några diagnoser. Jag hade en klasskamrat i lågstadiet som hade diagnosen ADHD fast den hette damp(?) på den tiden. Han hade den klassiska, nästan stereotypiska bilden av vad ADHD är. En bråkig pojke som inte kunde vara still.

Det ställdes för få diagnoser på den tiden. Allt för få. Det fanns alldeles för lite kunskap och förståelse för hur människor fungerar. Fast i ett konstigt tänk kring psykisk hälsa och diagnoser.

Jag har diagnoserna ADHD och Asperger (autism). Jag fick mina diagnoser 2015. Då var jag 40 år gammal. Att få mina diagnoser var det bland det bästa som hänt. Jag fick äntligen förstå varför saker känts så annorlunda. Varför andra känns så främmande och svåra att förstå. Varför jag inte riktigt fick det att fungera.

Jag hade på nåt sätt lurats in i att lyssna på neurotypiska råd trots att dom många gånger var destruktiva för mig. Med diagnoserna så fick jag mer specifika saker att arbeta. En annan förståelse och ett annat perspektiv på mig själv. Enklare att hitta fungerade verktyg att använda.

Sen jag fick mina diagnoser så har jag tänkt mycket på min barndom. Minns mycket. Så mycket från barndomen som jag förstår nu. Som jag förstår varför saker var som dom var. Hur mycket mina diagnoser påverkade mig. Och hur avgörande det hade varit att få diagnoser tidigt i livet.

Ju senare i livet du får i livet, desto tröttare är du mentalt. År av kämpande utan att veta varför saker inte fungerar. Varför det är så svårt. Mindre mental energi att vända om.

Jag ser så mycket i min barndom som förklaras av ADHDn. Jag ser så mycket av min barndom som förklaras av Aspergern. Min rastlöshet, svårigheter med fokus/koncentration, mina problem med social interaktioner, etc.

För mig så ställs det inte för många diagnoser. Kunskapen har ökat och fler fångas upp. Samma typ av människor som borde plockats upp förr. Som borde fått hjälp då.

Vården är väldigt fokuserade på medicinering. Ibland verkar det som det är det enda som kommer från vården. Jag kan hålla med om att det är för enkelspårigt. Att man kan behöva se över den biten och försöka komplettera med mer saker. Men då behöver vården bättre resurser. Det är där det brister mest. För få som arbetar för mycket. Idag så känns det inte som personalen har tid för dig. Som att dom inte har energi att lyssna på dig. Dom sitter passivt och lyssnar men verkar inte vara med.

Jag tar medicin för min ADHD.

Första gången jag fick börja testa mediciner var hösten 2018. Testade en medicin först men den fungerade inte. Testade en ny och det är den jag har idag. Har dock tagit tid. Testade dosnivå under 2019 och små förbättringar märktes av. Mycket tack vare det företag jag arbetstränade på. Dom gav mig en positiv och stödjande miljö.

När Covid kom och Arbetsförmedlingen tappade förståndet så vände allt för mig. Jag hamnade i en tillvaro som blev allt för negativ och destruktiv. Orimliga krav och hård press. Då fungerade inte min medicin. Märkte att den inte gör saker på egen hand. Den är en del i ett större perspektiv.

Jag slutade med min medicin för ett par år sen. Kände inte att den gjorde något. Jag har senare förstått att det var andra faktorer som motarbetade medicinen. Jag började med min medicin igen i slutet av oktober 2023. Nu fungerar den igen. Inte hela vägen men jag märker tydligt att jag behöver den. Utan min medicin så är jag dimmig i skallen, väldigt mentalt trött och få saker fungerar. Med medicinen så blir jag mer klartänkt, mer mentalt aktiv. Jag började skriva mina texter tack vare min medicin. Mitt tänkande fungerar igen. Energin är lite bättre men det som förbättrats minst.

Det är oerhört viktigt att diagnoser ställs. Eller i alla fall att symptomen upptäcks och uppmärksammas. Medicin eller ej. En diagnos ger tydligare svar på frågor man inte visste man skulle ställa. Man har mer specifika saker att arbeta med och därmed en större chans att ge sig själv en bättre tillvaro. Bättre möjligheter.

Ta inte bort det från människor.

Jag har sett inlägg på LinkedIn. Föräldrar berättar om deras barn och hur det fungerar för dom. Ibland hör man berättelser som liknar hur det var på 80-talet. Har så lite förbättras? På all den tiden? Det är över trettio år. Det är en lång tid. Mycket kan hända på trettio år.

Fler diagnoser ställs men föräldrar kämpar fortfarande med samma saker?

Är det en neurotypisk rädsla att det skall bli för många med bekräftade neuropsykiatriska funktionsvariationer. Att det skall bli för många och att vi med NPF-diagnoser skall få för mycket makt. Makt så vi kan skapa en behövlig förändring? Eller har jag gått och blivit fördomsfull?

Ökad kunskap ger bättre svar. Bättre förståelse.

För att få rätt svar så behöver rätt frågor ställas. Det är där processen börjar. Man börjar leta efter dom rätta frågorna. Utan dom blir få saker rätt. En process som kan vara komplicerad. Men så viktig. Många gånger så har vi fått fel frågor och därmed fått fel svar. Det är det som ställer till det, det som försvårar och leder människor på fel väg.

Många gånger behöver du hjälp med att hitta dom rätta frågorna. Ibland behöver någon annan uppmärksamma att du behöver ställa nya frågor. Andra frågor. Det är ofta du inte vet det själv. Du kanske märker att saker fungerar annorlunda för dig, att du tänker annorlunda etc. Men inte tänker på att du borde kolla varför det är så.

Nyckeln ligger hos skolan. Hur mycket samhället vill lägga allt i föräldrars knän. Det är ett orimligt stort ansvar. Många gånger så ser föräldrar mindre av barnen än skolan. Ibland behövs ett annat perspektiv än det föräldrar kan få. Det är också i skolan som NPF-diagnoser kan bli mer tydligt. Det var i skolan jag hade störst problem med mina diagnoser.

Jag finner ingen skuld hos mina föräldrar att saker blev som dom blev. Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag tillbaka till samma svar. Samhället och skolan hade för stora brister, för liten kunskap, för liten förmåga till förståelse.

Vi lekte ute mer på 80-talet än idag?

Vi skulle sova minst 8 timmar per natt. Vi skulle vara i skolan på dagarna. En stor del av fritiden var vi ute. Var fanns möjligheten för mina föräldrar att verkligen se? Först och främst fanns ingen kunskap om diagnoser. Mer så hos föräldrar. Sen med den lilla tid och den begränsade miljö som dom ser sina barn. Var fanns möjligheten att upptäcka?

Skall föräldrar ha en person som är anställd hos dom? Som följer barnen överallt. Observerar. Antecknar. Vem skulle betala för det? Och hur bra skulle det vara för barnen? Skulle det bli en effekt där barnen ändrar beteende då dom är övervakade?

Hur skall föräldrar veta att man har svårt att vara fokuserad på lektionerna. Att man är för rastlös. Att man interagerar annorlunda med andra?

Men jag lägger ingen skuld hos mina lärare heller. Dom gjorde vad dom kunde med det dom hade. Jag gillade mina lärare. I alla fall under tiden i låg- och mellanstadiet. Mindre i högstadiet.

Ökad kunskap ger bättre förståelse. En diagnos är inte exakt samma för alla. Har man dessutom mer än en diagnos så fungerar man annorlunda på grund av det.

Rastlöshet/hyperaktivitet är inte bara fysisk. Den finns i hjärnan också. En rastlöst hjärna och ett hyperaktivt tänkande. Signalerna kan vara annorlunda med. Det du ser hos en, syns ofta annorlunda hos en annan person.

Tjejer blev länge feldiagnotiserade eller fick inga diagnoser då ADHD ofta uttrycker sig annorlunda. Dom fick ofta diagnosen ADD för att dom inte ansågs hyperaktiva. Trots att dom var det. Dina fördomar gav dom färre möjligheter. Hos tjejer är hyperaktiviteten ofta synlig via att dom pratar väldigt mycket och har svårt att sluta prata. Det är där det synliga ligger av att någon har en rastlös hjärna och hyperaktivt tänkande. Det är där det börjar oavsett.

Att inte kunna sitta still är en möjlig sidoeffekt av denna rastlösa och hyperaktiva hjärna.

Som vuxen så sitter mycket av min rastlöshet i händerna. När det gäller det fysiska. Det synliga. Jag kan inte låta händerna vara still. Måste hålla på med något. Under många år satt jag och pillade bort etiketter från snusdosor, målade allt möjligt på skrivbordet med tuschpenna, med mera. Teckandet blev ett sätt att hjälpa rastlösheten i händerna.

Ibland så dominerar min Asperger och ibland min ADHD. Det finns saker med min Asperger som döljer min ADHD ibland. I alla fall utåt sätt. Dom egenskaper jag har från min Asperger kan få det att se ut som jag inte är hyperaktiv. För att jag är väldigt stillasittande. Men jag är fortfarande hyperaktiv, rastlös. I hjärnan.

Att jag fick mina diagnoser betyder att jag förstår bättre hur jag fungerar, hur jag skall göra. Att jag skall låta mina diagnoser få styra mer. Låta dom vara. Jag skall inte motarbeta mina diagnoser. Jag skall försöka anpassa miljön och tillvaron runt dom. Jag vet mer nu om vad jag behöver. Innan visste jag nästan inget.