Tankar om Neurodiversitet

Vad krävs för att någon som mig skall gilla tanken med att leva?

Livet är komplicerat. Det finns inga enkla svar eller enkla lösningar. Livet är en maskin som kräver hållbara och långsiktiga lösningar. Livet är en maskin som behöver ordentliga satsningar i början så att man minimerar riskerna för dyra reparationer i framtiden.

Enkelt egentligen med den biten. Det kostar mer att ständigt reparera en maskin för att man var snål i början än vad det gör att investera tidigt och se till att det fungerar så bra som möjligt.

Om du snålar och satsar på en enkel och billig maskin så kommer du i framtiden garanterat antingen få stå där med dyra reparationer eller tvingas byta ut maskinen. Om du tänker smart och långsiktigt från början så kommer med stor chans få en maskin som bara behöver små enkla underhåll framöver och som kommer vara dig trogen i många år.

Det gäller också att välja rätt maskin för uppgiften. Det finns inga fusk som sparar dig pengar. Bara för att en maskin fungerar för en ”liknande” uppgift så betyder det inte automatiskt att det fungerar för den uppgiften du tänker på. Ibland behöver du satsa på flera maskiner som är anpassade för en specifik uppgift.

Om du väljer en maskin för alla uppgifter trots att maskinen inte är fullt kapabel till att skapa det du vill ha så kommer du få ett resultat av dåligt fungerande grejer som kommer kosta dig mer i längden än vad det hade gjort om du hade anpassat allt från början.

Bara för att det går att hamra in en skruv så är det fortfarande ett dåligt sätt att hantera skruven.

Hur kommer det sig då att samhället verkar vara så förtjusta i dessa fullösningar? Varför hamrar dom så ofta in skruven när det finns verktyg gjorda för jobbet? Varför är samhället så förtjusta i att spara genom att köpa dåligt anpassade maskiner som kräver dyra underhåll/reparationer?

Och människor undrar varför jag har tröttnat.

Jag har inte valt det samhälle jag varit tvungen att leva i. Jag har inte varit med och byggt det samhälle vi har. Jag har alltid blivit ställd utanför bland alla andra som ignoreras. För vad? För att vi är för komplicerade? För annorlunda?

Är vi verkligen ett så stort hot till erat neurotypiska samhälle? Är det därför vissa klagar på att det ställs för många diagnoser? Människor är rädda när vi blir fler? Fler med neurodiversitet betyder mer makt? Mer möjligheter att påverka? Att störa eran neurotypiska bekvämlighet?

Jag har försökt arbeta för sakens skull. För att överleva. Vad har jag fått för det utöver hälsoproblem och starka suicida tankar? Ingen aning. Kan fortfarande inte se några fördelar. Kan inte hitta något som visar att livet är värt så mycket.

På många sätt så tas en stor del av mitt liv den dagen när jag steg in i klassrummet för första gången. Då när jag började första klass. Då var jag i er kontroll. Sen blev man vuxen med allt vad det innebär. Ett långt liv av arbete. Och var finns belöningen?

Livet handlar inte bara om att ”skapa nya maskiner” som samhället kan utnyttja. Det måste finnas mer än att ”bara” arbeta och producera nya maskiner. Maskiner som för dina gener vidare.

Livet kan ju inte bara vara att slita ut sig, offra sin hälsa och sen knappt orka vara pensionär? Jag har sett många av dom. Människor som har levt det där livet. Som kämpat hårt, varit arbetet trogen, offrat sin hälsa, allt för att överleva. Och deras belöning. En tillvaro där dom är för sjuka för att orka vara pensionär. Där dom är för sjuka att ens känna stolthet över det dom åstakommit. Många ångrar det val dom gjorde, men nu är det försent.

Var finns glädjen i det?

En sak som skulle bidra till en ökad livslust skulle vara det faktum att samhället visade att det finns en medmänsklighet. Att det uppmärksammas att människor har olika behov. Och att det tas mer seriöst.

Så det finns människor som har ett behov av att ”du håller handen” och leder dom genom livet. Så håll deras hand och hjälp dom genom livet. Vad är problemet? Egentligen? Utöver snålhet och slöhet?

Så det finns människor som har ett större behov av att veta att det finns hjälp när det behövs. Att man vet att det finns någon som finns där och tar emot om man råkar falla. Många gånger så räcker det. Bara vetskapen att det finns kan också ge människor mer styrka. Istället för att falla hårt så snubblar man ibland men klarar sig upp själv. Och skulle man falla så är det ok. Även om det tar lite tid att komma upp igen.

Vi har alla olika behov, olika önskemål, olika förmågor etc. Vad är problemet? Så som saker hanteras så måste det ju finnas ett problem som ni uppenbarligen inte klarar av. Eller hotas något av er bekväma miljö om vi blir mer delaktiga.

Jag har aldrig tidigare gillat att människor delas in i grupper och sätts mot varandra. Numera så har jag frivilligt stigit in i min grupp. Den underbara värld av neurodiversitet. Jag har alltid känt mig annorlunda, att jag aldrig passat in. Att världen inte är gjord för mig. Finns lite sanning i känslan av att vara en kvarglömd rymdvarelse som försöker överleva i en värld som sällan är välkomnande.

Jag har aldrig velat passa in. Har aldrig lockats av det jag inte kunde förstå. Det jag numera lärt känna som den neurotypiska världen. Den jag försökt interagera med. Samarbeta med. Den värld som känns så begränsad, så ovillig att samarbeta, så ovillig att låta människor vara olika. Jag vill längre och längre bort från den neurotypiska världen. Vi mot dom.

Jag har stannat. Inte för mig, för dom runt omkring. Jag har stannat, inte för att jag funnit nån livsglädje, utan för att inte såra dom runt omkring. Det var länge sen jag levde för mig. Jag lever för dom. Jag lever med min smärta så dom slipper få smärta från mitt val.

Vad är då livsglädje?

Att få vara sig själv? Att känna att man kan interagera med omvärlden utan att känna att man måste ändras? Att man får vara med på ett sätt som fungerar för en själv? Att det inte ställs en massa krav och måsten som känns orimliga för mig. Att dom kanske känns rimliga för dig saknar betydelse. Faktiskt.

Varför skall dina saker vara viktiga för mig om mina saker inte är viktiga för dig?

Det är kul och motiverande att kunna göra saker själv. Att vara så oberoende man kan vara. Jag gillar tanken på att arbeta men inte till vilket pris som helst.

Mig lockar du inte med höga löner. Mig lockar du med möjligheten till en bra och aktiv fritid. Med en bra arbetsmiljö. Där fokus ligger på medarbetares välmående och förmåga till samarbete. Där kamratanda och positivitet är ledord i det dagliga arbetet. Att det fokuseras på hälsan.

Ett arbete behöver inte vara roligt. Det skadar inte om ens arbete följer lite av ens intressen. Att det känns meningsfullt och att det är ett arbete som är mer än bara ett sätt att överleva. Mest av allt så behöver det vara en bra arbetsmiljö. Fri från gnäll och negativitet.

En person har kommit långt i sin utveckling när dom kan ha en ”dålig dag” utan att låta det gå ut över andra. Man behöver inte slänga sin dåliga dag över andra och ge dom en dålig dag. Det är bättre att lugnt säga att man har en sådan dag och behöver lite andrum. Lite egentid. Gärna ett rum där personen kan gå undan. Och en miljö där personen känner att dom kan prata om det, vid behov. På ett lugnt och bra sätt.

Alla behöver prata. Någon gång.

Gnäll och negativitet tar dig ingenstans. Att klaga och vilja förändra är nåt helt annat. Gnäll kommer från personer som är missnöjda men som inte gör något. Klagan kommer från dom som vill förändra men som kanske inte alltid lyckas.

Jag vill arbeta. Jag vill ha en stabil tillvaro. Jag vill vara produktiv och känna att jag bidrar. Men inte till vilket pris som helst. Jag är inte villig att offra min hälsa. Jag är inte villig att offra min fritid. Min eventuella framtida tid som pensionär.

Om du ger mig en hållbar tillvaro. Om du ger mig möjligheten att vara så frisk som möjligt. Att få ha en bra och aktiv fritid, den som ger mig glädje, styrka, motivation. Om du ger mig möjligheten till en bra arbetsmiljö. Då kommer du få en person som är trogen, som ställer upp, som arbetar. Som är produktiv. Vi båda vinner.

Det är från min fritid jag får ny energi. Om jag inte har en bra fritid så får jag ingen ny energi. Det förlorar vi båda på.

Är mina behov verkligen så svåra?

Allt jag behöver egentligen är en lugn miljö, så fri det bara går från distrationer. Ljud, dofter, rörelser, ljus. En litet krypin för mig som jag tittar fram ifrån regelbundet. För möten, för teamet.

Du missar mycket när du inte är villig att ge människor som mig en chans. Med rätt miljö, rätt förutsättningar, rätt stöd, så kommer ”superkrafterna”. Starkt fokus, starkt engamang, stor kreativitet, stor problemlösningsförmåga. Tankar från utsidan av boxen. Där människor som jag lever. Vi lever alltid utanför boxen. Den det pratas om ibland. Det där med att tänka utanför boxen.

Ställer jag för höga krav? Först och främst så är det inga krav. Det är önskemål. Och dina krav då? Är dom verkligen på rätt nivå? Är dom verkligen så rimliga? Jag är då inte övertygad om det.

Varför skall bara jag vara anpassningsbar? Varför är det bara jag som skall kompromissa? Är det så svårt att mötas närmare mitten? Istället för att jag tar 100%, kan vi inte göra så att jag tar 70% och du tar 30%. Jag behöver inte så mycket. Bara lite mer än det som erbjuds.

Att anpassa på lika villkor kan betyda olika saker för olika personer. Att jag tar 70% betyder att jag gör så mycket jag kan för att förenkla för dig. Och du tar 30% för att förenkla så mycket som möjligt för mig. Ur det så får jag möjligheten att ge 100% i form av prestation. Vad dom 30% innehåller är individuellt. För mig är det en arbetsmiljö som tar mina behov i betraktelse. En möjlighet till en hälsosam och positiv tillvaro. På och utanför arbetsplatsen. Är inte det alla önskar egentligen?

Det är inte alltid en styrka att vara i majoritet. En minoritet sitter med en massa makt och resurser. En majoritet ställer sig tyst i leden. Rädda för att förlora allt? Jag offrar mig gärna om jag vet att det skapar en positiv förändring. Jag står gärna på fronten och kämpar för en mer rättvis och medmänsklig tillvaro. För alla.

Men jag står inte där själv.

Är det orimligt av mig att önska ett arbete som är intellektuellt stimulerande. Som känns intressant och meningsfullt för mig. Ett arbete som ger mig en möjlighet till en positiv och hälsosam miljö. En frisk och aktiv tillvaro, på och utanför arbetsplatsen.

Lönen är mindre viktig. Att gå ner i arbetstid är inte viktigt heller. Kanske en möjlighet till hybridarbete? På kontoret fyra dagar i veckan. En dag hemma. Onsdag? En liten paus från pendlandet? Skulle göra mycket. Du får samma antal timmar. Jag får några extratimmar till fritiden.

Jag tycker faktiskt att mina önskemål är ganska små egentligen. Inte så besvärliga? Eller?